Äntligen! Nu har jag hittat ett tv-program som SVT producerar som faktiskt förtjänar den emellanåt obegripliga tv-avgiften. På kunskapskanalen visas Vad är en människa? av och med Fredrik Lindström. Detta timslånga program är enbart honom, en gäst två stolar och ett bord samt en svart bakgrund (samma stuk som kunde synas i rutan förr). Inte mycket mer. Och det behövs inte heller. Detta program är nämligen precis ett sådant program som jag förväntar mig ska göras av public service - snarare än det som normalt brukar fylla tv-rutan. I Vad är en människa? diskuterar herr Lindström och gäst vad i människans väsen som särskiljer - och förenar oss - med övriga djurvärlden. Filosofiska diskussioner och praktiska exempel varvas där den förnuftsbenägna människan (som vi gärna vill se oss) står mot den känslohandlande människan (som vi allt som oftast faktiskt är). Intressanta diskussioner garanterat fritt från den dynga som tynger public service i stort.

I senaste numret av Fokus finns artikeln Poliser största förlorarna, som påstår att poliserna skulle bli jättehårt drabbade om det blir obligatorisk a-kassa eftersom de skulle få betala tusen och åter tusen till en a-kassa som egentligen inte behövs eftersom det knappt finns några arbetslösa poliser. Jag förstår inte problemet. Själv är jag med i AEA, som till årsskiftet sänkt sin avgift just på grund av att det inte finns så många arbetslösa akademiker som behöver stöd från a-kassan nu. Borde inte samma sak gälla poliserna? Det står i artikeln att runt 18000 poliser blir drabbade, när det enbart är ett tiotal personer som har stöd av en inkomstförsäkring inom poliskåren. Hur kan då avgiften till a-kassan bli flera tusental kronor årligen, när det är så få som behöver a-kassan? Är det för att polisen ingår i någon annan yrkesgrupps a-kassa? I så fall är ju lösningen enkel: starta en enskild a-kassa för polisen. När 18000 personer ska betala a-kassa för 10 så kan ju omöjligt kostnaden blir så hög. Problemet löst.

Däremot hjälper detta inte mot det faktum att obligatorisk a-kassa är bland det dummaste förslaget som har kommit från borgarna sedan regeringsskiftet. Skrota förslaget och börja agera som liberaler, annars har man ju inget att rösta på i nästa val. Mer olikhet i politiken är lösningen för att vinna röster, inte mindre. När alla partier bråkas om utrymmet i mitten tröttnar ju väljarna rätt fort på allt vad politik heter. Politik ska bygga på ideologi, inte på opinionsundersökningar och illa genomtänkta idéer.

Vi har dragit oss i flera månader för att se Tristan och Isolde. Helt enkelt för att vi trodde det skulle vara en B-film (b som i dålig, ej i relation till budget alltså). Samtidigt ville vi ändå se den eftersom a) Anna är riktigt svag för romantiska filmer och b) jag är lika svag för kostymdrama. Nu visar det sig att vi gått och dragit ut på det helt i onödan. För detta var faktiskt ett rätt så bra kostymdrama utan större skavanker. De båda titelrollerna gestaltas väl och skådespelarna gör sina roller med trovärdighet. Till och med längden kändes helt rätt; tillräckligt lång för att ge karaktärerna svängrum samtidigt som den inte var för lång, med en massa onödig utfyllnad. För även om historien i sig är stark så är det ingen garanti för att inte filmskaparna ska sjabbla bort  ett säkert kort (något man tyvärr ser exempel på alltför ofta). Så inte i Tristan + Isolde, som härmed rekommenderas för den som är ute efter en bra matinéfilm.

Neil Gaiman tillhör mina favoriter i historieberättandets konst. När jag nu fått tillfälle att se filmatiseringen av Stardust så var naturligtvis förväntningarna rätt höga. Och de infriades. Totalt. För detta är en riktigt klassisk fantasyfilm som har allt man kan önska av genren. Förutom en riktigt vacker historia så har filmen en väl utvald skådespelarensemble och cgi-effekter som känns rätt helgjutna inom denna genre (fantasin är ju redan ett grundkrav för att en fantasyfilm ska fungera, vilket gör att dataeffekter inte känns som ett så stort hopp som de normalt gör i andra typer av filmer). Stardust känns redan första gången man ser den som att den kommer att bli en yngre generations nostalgiska återblick om tjugo år, såsom den Oändliga historien, eller Willow är för min generation. Neil Gaiman & co har lyckats med konststycket att skapa en blivande klassiker.

Samtidigt som det är otroligt skönt att renovera hemma, så är det lite frustrerande eftersom man en tid efteråt känner sig mer som gäst i sitt eget hem än något annat. Vi renoverade vardagsrummet förra veckan så nu är det ljust och fräscht, utan konstiga målarfläckar i taket för att matcha sprickorna. Tack och lov är nu även väggen i enhetlig färg istället för den orangea färgen som man kunde se under den gråa (tack vare genidraget av de forna hyresgästerna att enbart måla över 1 gång). Det tog oss drygt 2,5 år. Sedan tröttnade vi och bad hyresvärden göra renoveringen åt oss, med en höjning av hyran som resultat. Det var det värt.

[SPOILERVARNING: FORTSATT LÄSNING SKER PÅ EGEN RISK] I Will Smiths senaste, I Am Legend, döljer sig en riktigt bra film. Tyvärr försinner denna så fort mörkret kommer, bokstavligt talat. På dagen är Smiths karaktär ensam människa kvar i New York, där han jagar villebråd bland övergivna bilar. På natten kommer resten av “mänskligheten” ut. Då infinner sig genast ett stort frågetecken; varför i helvete beslöt filmskaparna att de zombieliknande människorna skulle vara helt cgi-animerade!? Det som byggts upp till en effektiv, skrämmande atmosfär blir som bortblåst när faran är så här dåligt skapad. Dessutom, kunde de inte komma på något mer logiskt skäl till att zombierna inte kunde vistas ute under dagen än att de antar några vampyrliknande egenskaper? Något så enkelt som extrem ljuskänslighet hade ju varit en betydligt mer övertygande anledning.

CGI-animering. Jäkla idiotier. Vad är det för fel på sminkade statister? Det funkade alldeles utmärkt för Danny Boyles version 28 Dagar Senare. Så varför cgi-animeringarna? Det får en mycket lyckad skräckfilm att…förlora hela skräckmomentet. I Am Legend är i övrigt en mycket lyckad film, där den psykologiska aspekten (vad händer med en människa som helt plötsligt finner sig helt ensam på jorden) får förvånansvärt stort utrymme för att vara en megamiljondollarsfilm från hollywood och Will Smith är riktigt bra i huvudrollen. Men de usla datazombierna förstör totalt filmen. Försöker man bortse från detta, eller ännu hellre; hade filmskaparna använt statister skulle denna film varit riktigt lovande. Så rara, söta, snälla Hollywood, sluta använda cgi av ren jäkla lathet!

Filmkrönikan ska tydligen läggas ner efter denna säsongen. Själv har jag inte följt det sedan Orvar höll i det, och även då haltade upplägget rätt mycket. Problemet är ju att recensionerna, som är huvuddelen i programmet, är det minst intressanta att ta del av. Tema, djupdykningar och bevakning av filmtrender finns det inte tid till i nuvarande programupplägget, medan det ju är precis detta som man vill ta del av när man ser ett program om film. Musikbyrån är ju stundtals riktigt lysande, trots att de inte ägnar programmet åt att recensera plattor. Varför har inte filmkrönikan liknande upplägg, när detta koncept bevisligen funkar? Att se någon sitta och recensera en kommande film på svenska biografer förlorar ju allt värde då man som filmintresserad redan har läst om denna film flera månader tidigare på nätet eller i utländska filmtidningar. Ta lärdom av era andra kulturprogram, SVT, och gör om filmkrönikan från grunden. Förläng tiden till en timme, skippa recensionerna (och recensenterna) och gör ett vettigt program om film. Gör skäl för namnet public service för en gångs skull!

Ibland är det ingen hejd på dåliga idéer från Hollywood. De ger sig inte när de väl har fått vittring på möjliga inkomster och ställer sig således aldrig frågan huruvida man bör göra något enbart för pengar. För profit räknas. Kvalitet räknas enbart om det kan omvandlas som säljargument för att öka profiten.

Läste i Empire (#224) om hur producenten till en fjärde terminatorfilm slänger sig med påståendet; “this is the story everybody’s been waiting for“. Nej, det är det inte. Alla har inte hållit tummarna för att drömfabriken ska krysta ur sig ytterligare en story om mördarroboten från framtiden. Den story som alla väntade på har redan gjorts. 1984 kom The Terminator. Mycket mer än den filmen behövs inte, vilket blir desto tydligare när varje försök till uppföljare enbart blivit sämre än originalet.

Jag vet inte vad jag ska säga. Heath Ledger är död. När jag slog mig ner med tidningen vid frukostbordet på jobbet så blev jag först förvånad och sedan, givetvis, sorgsen. Sedan fick jag tillbringa 5 minuter med att försöka förklara för mina äldre kollegor vem han var. De hade med andra ord inte samma reaktion som jag på nyheten. Ledger var en kompetent skådespelare som alltid var sevärd även när inte filmen var det. Dessutom hade han en intressant framtid, med tanke på hans filmval med såväl Brokeback Mountain som kommande The Dark Knight på sin resumé. Var hade hans yrke tagit honom om 15-20 år? Jag är säker på att det hade varit en utveckling som jag med glädje hade följt. Nu får jag istället glädjas åt de filmer han gjort. Med sina blott 28 år har han ändå lyckats sätta sitt avtryck i filmhistorien, på ett sätt som är få förunnat.

Nathan Fillion. Det enda skälet till att jag blev intresserad av filmen Slither. I en sömnig småstad tas invånaren Grant Grant  (lysande namn för övrigt) över av en utomjordisk parasit och snart förvandlas stans invånare till zombieliknande värdar för parasiten. Bill Pardy (Nathan Fillion) leder en liten grupp som försöker stå emot invasionen.

Detta är en klassisk historia där inte mycket är nytt. Dock bärs filmen upp av charm, värme och humor som räcker en lång väg för att hindra filmen från att bli en i mängden. Dessutom är Nathan Fillion med, vilket givetvis borgar för att filmen ska bli sevärd. Bra skådisar i övriga roller (Grant Grant spelas av Michael Rooker, på en gång patetisk, sorglig och skrämmande) och en hög gore-faktor gör att filmen blir en riktigt underhållande b-rulle. Rekommenderas.