Första avsnittet i SVT:s Världens konflikter har nu visats. Första avsnittet avhandlade konflikten i Tjetjenien. Jag är besviken. Istället för att, som utlovat, förklara konflikten och dess uppkomst så ägnades mer tid åt en längre intervju med en tjetjen och hans liv. Visst, det är hemskt. Krig är hemskt. Men detta personliga perspektiv hjälpte inte till ett jota för att förklara uppkomsten av kriget. Alltså slösades merparten av programtiden bort på “ovidkommande” information. Jag hade mycket hellre sett en fokusering på själva konflikten (som ju titeln på programmet antyder) med ett makroperspektiv på händelseförloppet - historiskt, ekonomiskt och politiskt. Tyvärr verkar inte detta vara syftet med programmet. Förhoppningvis är de övriga 7 avsnitten i serien koncentrerade på konflikten istället. Men det kan vara för mycket att hoppas på. Gör om, gör rätt SVT.

Man kanske skulle bli modebloggare i alla fall? Åtminstone verkar det vara ett bra recept för många besökare. Eller inte. För vad tusan vet jag om kläder och mode? Jag har hittat en stil jag trivs med (byxor + tröja och skor - en oslagbar kombination) så jag följer ju inte direkt H&M:s skiftande kollektioner. En sak som jag däremot finner märkligt är att för att vara moderiktig så verkar du vara tvungen att klä dig precis som alla andra. Förtar inte det hela poängen med att vara modeintresserad? Då ska du väl (om du är duktig) vara spjutspetsen som sätter modet, inte den som apar efter vad de stora klädkedjorna säljer till alla dina kompisar?

Till och med det forna, galna 80-talsmodet (där vissa personer spökade ut sig så mycket de kunde, och där gränsen för hur du klädde dig hela tiden flyttades fram) finns nu som ett allt-i-ett kit på ovan nämnda klädaffär. Vari ligger då nöjet i att klä ut sig? Jag kan garantera att de som styr modet knappast sneglar på vad som är nyinkommet hos klädkedjorna. Därför är själva termen modebloggare missvisande. De skriver ju inte om modet i sig, utan enbart om de aktuella kollektioner som finns till allmän beskådan i närmaste shoppingpalats (antar jag, för vad tusan vet jag om vad de egentligen skriver om, detta är alltså helt och hållet baserat på fördomar). Själva ordet modeblogg för ju snarare tankarna till någon som reser världen runt, träffar klädskaparna och besöker cat walks för att snappa upp just modet - månaden innan den kommer till Sverige.

Avslutningsvis så måste jag ändå säga att jag förstår modebloggarnas konformitet. För hur kul är det att vara tonåring och djärvt sticka ut näsan och faktiskt våga vara annorlunda? Så jag förstår likriktningen, hur ointressant den än må vara.

Det har kommit en ny “undersökning” som skickats ut till lärare för att testa deras kunskaper om förintelsen. Dock har den redan blivit ifrågasatt. Tyvärr känns det mest som att frågorna vinklats just för att lärarna ska svara fel och därmed kan undersökningen legitimera sig själv. Fast vad vet jag? Lärare i t.ex. matematik ska kanske kunna svara på vad Porrajmos är. Med tanke på den enorma mängd med litteratur som skrivits om andra världskriget så tycker åtminstone jag att man, om man verkligen hade för avsikt att kontrollera lärarnas allmänbildning, utformat provet med mer generella frågor kring förintelsen, istället för de frågor som nu ställdes.

Uppdaterat 21/8: Tydligen håller DN med mig. En bra sammanfattning av hur man kan ge sig självberättigande genom att manipulera med statistik.

Forum för levande historia begår en synd som många andra begått tidigare. Exemplen är otaliga på myndigheter, partier, företag och organisationer som ställer ledande eller vilseledande enkätfrågor för att främja egna särintressen.

Det som gör saken allvarligare den här gången är att ämnet är så viktigt. Det är ovärdigt att förvandla miljontals människor död och lidande till spetsfundigheter som ska få myndigheten själv att framstå som betydelsefull. För naturligtvis är det detta som är ärendet. Om lärare är okunniga, så behövs Forum för levande historia.

Ful fint för god sak, DN, 21/8

Alla, eller åtminstone flertalet manliga bloggare, verkar reta sig något oerhört på Blondinbella - tonåringen med framgångsrik modeblogg. Förmodligen kommer de att reta sig ännu mer nu när hon fyller 18, och äntligen får driva sina bolag själv.  Jag vet inte riktigt vad folk retar sig på när det gäller Blondinbella. Är det för att de tycker att innehållet är mediokert, eller är det det faktum att hon tjänar bra med pengar på sin blogg?

Jag tror på det sistnämnda - även om man kanske försöker dölja sig bakom det förstnämnda. För jantelagen måste ju gälla även på internet. Bloggarna har ju inte upphävt “naturlagarna”, utan folk får ju fasen i mig inte sticka ut eller vara bättre än andra, trots att hela anledningen till att dra igång en blogg till att börja med är att man vill få en läsekrets. Men så fort någon får en större läsekrets (än andra) och därmed kan finansiera sin blogg så blir man genast granskad i sömmarna. För jag hoppas verkligen inte att de som retar sig på Blondinbella gör det på grund av att de inte gillar innehållet på bloggen. Det vore ju bara dumt då man alltid har valet att inte besöka sidan.

Vissa verkar dock inte kunna låta bli, utan måste istället försöka sig på att klumpigt bestiga sina höga hästar och analysera bloggen utifrån någon slags kvalitetskontroll och då nöjt konstatera att deras egen blogg minsann innehåller jättemycket bättre saker. Jag tror man i detta fall skall ta ett steg tillbaka, andas djupt och inse att livet innehåller så oändligt mycket mer än en snoppmätartävling med en 18-årig tjej.

Kan jag snälla, söta rara få läsa en krönika/nyhet som berör OS-invigningen utan att man ska anmärka på den nationalistiska yran som rådde den kvällen? Det är så skenheligt och riktigt kortsynt, när förståsigpåare och lustiga krönikörer försöker smälla Kina på fingrarna för att de - ve o fasa - anspelade på nationalistiska tendenser vid invigningen. Till alla dessa krönikörer och s.k. journalister vill jag ställa följande, öppna fråga; vilket värdland har inte slagit sig på det nationalistiska bröstet vid en OS-invigning? Så kliv ner från era höga hästar och inse att Kinas nationalyra inte på något sätt är något som skiljer sig från alla andra värdländers diton genom tiderna. Bara för att Sverige, som ensamt land i världen, skyr allt vad hyllande av den egna kulturen och nationen heter så innebär inte detta att sveriges förhållningssätt skulle vara det rätta. Speciellt som samma krönikörer/journalister sedan inte har några som helst problem att fälla en nationalistisk glädjetår när någon svensk tar medalj under samma OS.

Björn Ranelid är verkligen underbar. Han påminner om klichén om den excentriska farbrorn. Eller virrig som Professor Kalkyl i Tintin-serierna. Fast herr Ranelid är på riktigt, och därför än roligare.

En författare har nu förfasat sig över den skånska dialekten och vill portförbjuda den från offentliga sammanhang. Stollig som han är så är ändå Ranelids svar än skönare, då han replikerar: – Ska han belägga mig med yrkesförbud? Jag kommer aldrig att prata rikssvenska. Detta är en attack mot vår demokrati. Jag kan se honom framför mig, halvrufsig i håret, med ögon som har den där lite vilda blicken och en genuin upprördhet över minsta lilla sak. För allt är ju på blodigt allvar och ingenting är för trivialt för att inte bli upprörd över. Lysande underhållning.

Ge Ranelid ett eget debattprogram i televisionen. Vi behöver ett högkvalitativt underhållningsprogram i televisionen, istället för den sörja vi nu serveras.

Generaldirektören för FRA, Ingvar Åkesson, har satt sitt namn på debattartikeln FRA kan inte spana på folket i dagens SvD. Som alla andra förespråkare för FRA-debaclet så missar han målet med flera mil. Han hävdar att de nu är hårdare styrda än innan, vilket är fullkomligt ointressant för de som är mot lagen, eftersom de inte vill ha avlyssningen överhuvudtaget - begränsad eller ej. Sedan kommer det gamla retoriska knepet att utmåla motståndarna som bestialiska vildar:

Vi trakasseras skriftligt och muntligt. Med­arbetare och deras familjer utsätts för hot, till och med hot om våld. Hur kan debattörer som värnar demokrati och integritet välja sådana uttryckssätt?

Han klumpar alltså ihop samtliga som är emot FRA och odlar bilden av att alla hotar anställda vid FRA. Detta är givetvis nonsens. Lika mycket som jag tar avstånd från FRA-lagen så tar jag avstånd från de som på detta sätt behandlar andra människor. Fast retoriskt är det ju mycket lättare att argumentera för sin sak om man kan påstå att motståndarsidan är sämre människor.

Ett ytterligt fåtal meddelanden träffas av sökbegreppen. De andra meddelandena lagras inte i någon som helst form utan passerar oåterkalleligt och kan inte rekonstrueras. Många tycks ändå tro att FRA:s personal kommer att lyssna på och läsa allt. Hur detta skulle kunna vara genomförbart för en organisation med ett fåtal analytiker förefaller man dock inte vilja reflektera över.

Att man inte lagrar det man inte vill ha är inte heller något att bli upprörd över. Att man överhuvudtaget får välja ut vad man vill ha är däremot något att bli fly förbannad över. Antalet anställda kan snabbt ändras om man nu skulle vilja granska mer data. Se t.ex. på de gigantiska övervakningsapparater som förekommit genom historien i mindre demokratiska samhällen . Dessutom är ju detta ingen manuell process som sköts av FRA:s anställda utan FRA:s datorer kan ju hämta all information för vidare sållning.

Ingvar Åkesson tycker det är bra med reglering och begränsning av massövervakningen. Jag tycker det vore bättre om det inte hade behövts överhuvudtaget eftersom det hade inneburit att massövervakningen inte existerade. För problemet kvarstår ju att kriterierna för vad FRA ska söka efter kan ändras. Argumentet “men jag har ju rent mjöl i påsen, så jag har inget att dölja” fungerar ju enbart till den dagen då myndigheterna bestämmer sig för att det som var ok igår är misstänkt imorgon.

Förbättringar av integriteten gagnar oss alla. En livlig debatt också – om argumenten är sakliga.

Detta håller jag fullständigt med om. En klar förbättring av integriteten vore ju om den nya FRA-lagen förpassas till den odemokratiska skrothög där den hör hemma. En livlig debatt med sakliga argument  hade också varit välkommet. För hittills har inga argument för massavlyssning varit sakliga.

Jag tycker inte att kvinnor och män är särskilt annorlunda. Förutom de mer uppenbara biologiska variationerna så är vi inte från två olika planeter. Trodde jag. Tills jag kastade ett öga i ett reklamutskick, för tidningen Chic, riktat till min fru. Om denna tidnings målgrupp är kvinnor så är de väldigt olika män. Inte en enda artikel i denna tidning hade ens en gnutta intressant information för mig. Det var väskor, skor, mode och kändisars viktminskning. Totalt ointressant. Fast när jag nämnde detta för frugan så visade det sig att inte heller hon kände igen sig i Chic. Är vi normala, eller finns det människor som finner tidningar av denna art intressant?

Svenska politiker agerar ibland så verklighetsfrämmande att det snarare för tankarna till den brittiska adelns världsfrånvända beteende för hundratalet år sedan än en modern stats folkvalda. En rätt kul (för utomstående, pinsam för berörda) händelse har inträffat i och med centerns kommunikationschefs agerande mot en enskild bloggare som varit kritisk mot FRA-lagen och dess förespråkare.

Richard Slätt, journalist på Strix och bloggare, har skrivit negativt om FRA. Detta gillade inte centern som genom kommunikationschef Lena Forsman skrev till Slätts chef på Strix och i praktiken bad honom sätta munkavel på Slätt. I sin naivitet och oförmåga att förstå det nya mediets krafter trodde hon detta skulle hjälpa. Slätts chef påminde henne om att Sverige än så länge har yttrandefrihet och givetvis publicerade herr Slätt sedan hennes korrespondens med sin chef för hela världen. Därefter rullar karusellen på då bl. a. DN plockar upp händelsen och detta lilla mail får tyngd i riksmedias bevakning. Hur kan detta händelseförlopp sättas i rullning av en kommunikationschef? Underhållande men samtidigt skrämmande när kommunikatörer inte kan kommunicera.

Äntligen! Nu har jag hittat ett tv-program som SVT producerar som faktiskt förtjänar den emellanåt obegripliga tv-avgiften. På kunskapskanalen visas Vad är en människa? av och med Fredrik Lindström. Detta timslånga program är enbart honom, en gäst två stolar och ett bord samt en svart bakgrund (samma stuk som kunde synas i rutan förr). Inte mycket mer. Och det behövs inte heller. Detta program är nämligen precis ett sådant program som jag förväntar mig ska göras av public service - snarare än det som normalt brukar fylla tv-rutan. I Vad är en människa? diskuterar herr Lindström och gäst vad i människans väsen som särskiljer - och förenar oss - med övriga djurvärlden. Filosofiska diskussioner och praktiska exempel varvas där den förnuftsbenägna människan (som vi gärna vill se oss) står mot den känslohandlande människan (som vi allt som oftast faktiskt är). Intressanta diskussioner garanterat fritt från den dynga som tynger public service i stort.