Jag har varit frånvarande ett tag nu. Främst på denna bloggen, vilket kanske inte är så bra med tanke på att det liksom krävs att jag ska vara närvarande för att något ska hända här. Till viss del beror detta, som alltid, på jobbet som tar så mycket tid att fritiden hellre ägnas åt annat än att spendera även den framför datorn. Den större boven i dramat är dock tudelad  - dels min nya lilla VOX, samt att jag uppfyllt en mycket gammal pojkdröm -  att äga min alldeles egna Fender. Ett habegär som har legat i bakhuvudet ända sedan jag i prepuberteten såg Bruce Springsteen i musikvideon till Born in the USA så har jag velat ha en. Och nu har jag det! Jag har gjort slag i saken och skaffat mig min alldeles egna Lite Ash Telecaster. Så min fritid är alldeles för upptagen just nu för att ägna mig åt något så världsligt som att skriva i en blogg som bara ett fåtal läser. Vem vill hålla på med sånt när man istället kan ägna fritiden åt att spela på en tele? Till och med mitt fotograferande har stått stilla på grund av guran. Fast det kanske det blir ändring på, eftersom jag funderar på att börja plåta lite produktbilder av den. Lycka är en egen Fender.

Jag önskar att mentaliteten att inte tillverka saker för att stå emot tidens tand snart ska vara förbi till förmån för äkta hantverk. Ju nyare saken är, desto känsligare och ömtåligare verkar det vara. Vårt soffbord till exempel, en (visserligen helt ologisk) rivstart gjord av Leary sittandes på bordet och revorna har förstört bordet för alltid. Hade detta varit gjort i riktig trä så hade det inte varit några problem. Att slipa om ett bord är möjligt i sådana fall - även om jag faktiskt tycker att skador på “riktiga” bord är charmigt. Det är dock inte charmigt på vårt bord, där träfinishen är ruggigt tunn och där något som ser ut som hoppressad papp döljer sig under. Träfanér kallas det. Jag har ett annat ord för det. Tro mig.

Samma sak med teknikprylar. Ju mer högteknologiska, desto känsligare verkar de bli. Jag kommer ihåg min första DVD-spelare. Oavsett hur repiga hyr-skivorna var så gick det (nästan) alltid att spela dem. Min nya spelare - där bilden visserligen är bättre, det medger jag - gillar dock inte sådana repor. Eller tumavtryck. Eller något annat som på något sätt kommit i kontakt med skivans yta. Flertalet gånger hackar skivan på grund av mikroskopiska små repor. Min gamla spelare skulle hånskrattat åt denna klena nykomling. Jag med. Om jag bara inte hade bytt ut den gamla mot den nya. Jag vill inte ens tänka hur känsliga de nya spelarna är (min “nya” har ändå några år på nacken).

Ge mig tillbaka hantverksmässigheten. Ge mig möbler som håller. Det är dags att skrota denna slit och släng-mentalitet. Börja tillverka bord som väger 100 kilo och aldrig går att flytta (jag har sett dem, jag vet att de gjordes en gång i tiden).  Ge mig möbler som fnyser åt en liten katts små krumbukter och som ser framtiden an med ett lugn som enbart kommer av vetskapen att man kommer att överleva 3:e världskriget.

När den kom 1999 tyckte jag Fight Club var världens bästa film - genom tiderna. Jag skaffade den så fort den kom ut på VHS och såg den minst 15-20 gånger. När jag slutligen skaffade en dvd-spelare (runt 2001, tror jag) så var givetvis Fight Club den första filmen jag skaffade. Sedan jag skaffat den har jag sett filmen…0 gånger. Jag kunde ju redan filmen utan och innan. I fredags såg jag om filmen för första gången på ca 6 år. Vilken film! Den är [sätt in en mängd positiva adjektiv här] och - trots att jag fortfarande kunde stora drag av filmen utan och innan - väl värd sin plats på min topp 5-lista över de bästa filmerna jag någonsin sett.

Kommer ni ihåg tiden innan bloggen? Jag menar nu innan ordet myntades och alla kunde skaffa sig en blogg i ett färdigt paket. Den ljuva tiden i internets barndom då allt knackades för hand och de som hade hemsidor var tvungna att lära sig det själva. Ibland kan jag sakna denna tiden. Visst, även jag sitter här nu med ett färdigt paket där marginella förändringar behöver göras. Allt går lekande lätt och jag behöver egentligen inte tänka på kodning överhuvudtaget.

Nackdelen är ju att man nuförtiden måste prestera. Förr var man ju en cool katt bara man hade en egen hemsida. Innehållet var enbart där för att fylla ut den häftiga hemsidan med något. För man kunde ju inte lägga upp tomma sidor, oavsett hur snygga de än var. Ah, den gamla goda tiden. Det “världsomspännande datanätverket internet”, som det omnämndes i media. När internet var en klubb för inbördes beundran. Innan bloggen. Nu är det ju viktigare vad sidan fylls med, än hur den ser ut.

I början, när bloggarna började komma till Sverige, så var det fortfarande relativt lätt att sticka ut från mängden - främst för att mängden utgjordes av hundratalet personer. Nu går det inte längre. Eller rättare sagt, man måste arbeta desto hårdare för att göra det. Där är jag totalt körd. Att skriva ett inlägg, sedan “försvinna” fjorton dar och tro att någon jävel ska undra var man har blivit av händer liksom inte längre. För nu finns det tusentals bloggar som istället blir de som stjäl läsarens uppmärksamhet. Fast nu ska jag bättra mig. Det hjälpte tydligen att tappa bort bagaget.

När skeptikern.com (länkar inte, för sidan är inte relevant längre) upphörde så trodde jag först att jag nu var färdig med att skriva på nätet. Lite synd, eftersom jag hållit på i oregelbunden takt sedan 1995-96 nångång. Nu vet jag bättre. Det går att ta tigern ur djungeln, men inte djungeln ur tigern eller vad det nu är de säger. Skeptikern.se (länkar inte, för du är ju redan här eller åtminstone i en rss-läsare) har fått tillbaka min lust att skriva. Den senaste månaden har jag varit flitigare än jag varit sedan 2004. Antar att jag behövde få lite nytt perspektiv, mindre bagage samt få tillbaka lusten till att vilja skriva av mig.

Jag är här för att stanna. Så är även min fru Anna, som nu har fått en alldeles egen sida att skriva av sig på, minbubbla.com.

Det är inte ofta jag är sjuk, men när jag väl är det så blir jag ynklig och svagare än en femåring. Fick därför möjligheten, och äran, att igår se ett avsnitt av Dawson’s Creek. Denna underbara tonårsserie som tog mig med storm när…nej, jag skämtar. Har aldrig följt serien eftersom den pretentiösa nivån ligger på osmaklighetens gräns (vilket spränger logikens gränser då jag troget följde Beverly Hills istället). Fast serien kanske inte är så verklighetsfrämmande trots allt. Var man inte själv så meningssökande och högtravande när man själv var 15-16? Vill minnas att jag och den lilla klick människor som jag umgicks med själva var lika irriterande som karaktärerna i serien. Eller? Satt inte även vi långa stunder och funderade över livet och hur vi skulle förändra världen och göra en meningsfull insats.

Jag är 28. Inte fan har jag ändrat någonting. Jag lever ett bra liv, med min fru. Trots att vi var dag går till jobbet och längtar efter helgen. När fredagen äntligen kommer så är vi så trötta att vi oftast inte orkar med någonting annat än på sin höjd att hyra en film. Lördagen blir alltså den enda, helt fria dagen i veckan eftersom vi oftast på söndagar måste städa och laga mat och fixa med bestyren inför ännu en arbetsvecka. Hamsterhjulet snurrar liksom på. Här kommer den oväntade slutklämmen som alla väntat på; jag är nöjd, lycklig och fullständigt tillfreds med denna tillvaro. Fast gå och säg det till min 16-åriga motsvarighet och gapskrattet lär inte ha väntat på sig.