Det här är, för att låna en engelsk fras; complete and utter bollocks! Ena stunden sitter man och suckar och väntar på att filmen ska ta slut för att i nästa skratta högt åt den pinsamma likheten som Spider-Man 3 delar med Days of our Lives i sin manusskrivning och lika eminenta framförande av denna. När skärmen inte fylls med dåligt skådespeleri och långdragna scener fylls den istället till brädden med actionscener. Actionscener som tyvärr ser ut att vara hämtade från ett dataspel gjort för cirka 3-4 år sedan. Inte bra effekter, med andra ord. Ett stort problem är att varje actionscen innehåller dessa mediokra cgi-effekter, så man har ju svårt för att känna något som helst engagemang för karaktärerna, när de (eller snarare deras stuntmän) aldrig utsätts för några riktiga stunts. Platt, intetsägande och med en story som jag inte ens brydde mig om att försöka följa. Detta är Hollywood som så många hatar, för inte någonstans kan jag finna tillstymmelse till känsla, passion eller engagemang för filmskapandet.

Som om inte detta vore nog är filmen riktigt dum. En fotograf som springer runt med pop up-blixt? What the fuck?! Det enda som Spider-Man 3  kan användas till är som varnande exempel på hur man inte ska göra film.

Skaffade för någon vecka sedan Friday Night Lights. En serie om fotboll. Nej, inte ens det. En serie om amerikansk fotboll. Hur intressant kan detta vara? Mycket, visar det sig. Två avsnitt in i serien och jag är redan fast. Trots mitt totala ointresse för sport så är serien riktigt spännande, till och med matchsekvenserna - som hittills varit försvinnande lite. Det är välspelat, med bra manus och en speciell stämning som fångar känslan av amerikana mycket bra. Det enda negativa jag egentligen kan säga om det är att den konstanta handhållna kameran kan vara påfrestande emellanåt. Stundtals är det dock stämningshöjande, men kanske inte direkt motiverat att hålla kameran hela tiden. Det ska liksom göras med lite stil och medvetenhet, annars blir det mest slappt och inte så väl genomtänkt. Detta förlåter jag dock serien för, eftersom underhållningsvärdes smäller betydligt högre än irritationsmomentet med nervös kameraman.

Det finns en film jag verkligen skulle vilja ha i criterionutgåva. Criterion fokuserar ju, som alla vet (eller?) på att ge ut filmer med bra bild & ljud samt intressant extramaterial. Därför är jag mycket angelägen om att få Michael Manns mästerverk Heat i så bra utgåva som möjligt, och såvitt jag vet är Criterion bland de bästa. Det finns bara ett litet problem; Criterion har ännu inte gett ut Heat. Alltså väntar jag, men jag höjer ett varningens finger, Criterion. Jag väntar inte hur länge som helst.

När den kom 1999 tyckte jag Fight Club var världens bästa film - genom tiderna. Jag skaffade den så fort den kom ut på VHS och såg den minst 15-20 gånger. När jag slutligen skaffade en dvd-spelare (runt 2001, tror jag) så var givetvis Fight Club den första filmen jag skaffade. Sedan jag skaffat den har jag sett filmen…0 gånger. Jag kunde ju redan filmen utan och innan. I fredags såg jag om filmen för första gången på ca 6 år. Vilken film! Den är [sätt in en mängd positiva adjektiv här] och - trots att jag fortfarande kunde stora drag av filmen utan och innan - väl värd sin plats på min topp 5-lista över de bästa filmerna jag någonsin sett.

John McClane är tillbaka, och denna gång är han…nej, han är inte tillbaka. Och detta är inte Die Hard 4. Inte så som jag vill att den ska vara i alla fall. Borta är humorn och glimten i ögat. Vilket gör filmen råare och…mer meningslös på något sätt. Det som skiljde de första filmerna, samt till en mindre del även den tredje filmen, från andra i actiongenren var att de lättsamma skämten och smarta one-liners alltid fanns nära till hands. Så inte här. Det är tufft, tungrott och alldeles för allvarligt. Vad värre är så har de inte hittat någon bra bad guy, något som är A och O när man ska göra en actionfilm. Utan en bra antagonist så blir filmen plattare än den plattaste platt-tv. Handlingen är löjlig. Riktigt löjlig. För inte fasen går någon skurk igenom såhär mycket besvär, när det finns tusen enklare sätt att få tag i pengar på. Nej, det här duger inte. Bruce Willis gör en blek kopia av sin egen ikoniska roll; en parodi, en tragedi och sannerligen inget värt att komma ihåg när eftertexterna börjar rulla.

-Hur ska vi sälja in den här skiten?
- Det är bättre bild.
- Jo, men att gå från grynig VHS-bild till kristallklar DVD-bild är ju en sak. Men att gå från kristallklar bild till…jättekristallklar är ju inte ett lika långt steg.
- Jo, men det är ju trots allt en bättre bild.
- Skulle vi inte kunna fylla skivorna med extramaterial åtminstone, med tanke på att det får plats 10 gånger mer på skivorna?
- Nej, det är bättre bild och det kommer vi att sälja jättebra på.
- Så, man ska alltså få vaniljutgåvor trots att möjligheterna är så mycket större.
- Ja, men det är ju bättre bild. Dessutom tar vi mer betalt för dem.
- Lysande!

Danny Boyle gjorde stort intryck på mig när jag såg Trainspotting första gången. Eller, kanske inte just Boyle själv, men hans film. Likaså var 28 Days Later… en riktigt bra filmupplevelse. När sedan filmtidningarna skriver upp hans senaste film Sunshine var naturligtvis förväntningarna högt uppskruvade. Tyvärr infriades de inte.

Handlingen är enkel; ett gäng ska åka till solen och spränga en bomb för att väcka liv i den döende stjärnan. Det börjar dessutom fint, med psykologisk stress och en klaustrofobisk känsla inför vad som närmast är ett kamikaze-uppdrag (även om det finns en teoretisk chans att de ska lyckas överleva uppdraget). Sedan avviker filmen från detta två tredjedelar in i handlingen, när besättningen stöter på det första uppdragets rymdskepp. Då känns det som att filmbolaget (eller någon annan med en riktigt dålig idé) tar över handlingen och styr den mot Crapville. Möjligen var detta manusförfattarens, eller Boyles ursprungliga idé, men resultatet blir att filmens logiska fortsättning byts ut mot Hollywoods standardform 1A.

Det är synd att man inte fortsatte utforska de psykiska påfrestningar som resan utgör, eftersom åtminstone jag fann det betydligt mer intressant än hur resten av filmen utvecklade sig. Man får nästan känslan av att luften gick ur projektet och ingen orkade göra klart filmen som det var tänkt och att man därav slängde in en schablonmässig tredje som har väldigt lite med inledningen av filmen att göra. Danny Boyle kan bättre än såhär. Jag hoppas att nästa film infriar mina förväntningar, för Sunshine gjorde det inte.

Har troget knotat och slitit för att få ihop tillräckligt med juicekartonger av ett visst märke för att få delta i deras kampanj med Discshop, där man kan få en gratis film när man köpt tillräckligt med juicepaket. Nej, detta är ingen större bedrift. Vi köpte nämligen stora mängder av denna juicen redan innan kampanjen drog igång, annars skulle vi inte ha brytt oss.

Så, nu har jag alltså fått ihop tillräckligt och varit inne och tittat på Discshops sida för att se vilka filmer man fick välja på. Skräp. Inte en enda av de tio filmer som erbjöds var något värt för mig att ha. Så trots att jag alltså här har chansen att få något helt gratis så vill jag inte ta emot det. Svenska filmer blandas med svenska tv-filmer och amerikanska “familjefilmer” som ingen vill se. Och så en film av Woody Allen. Nej tack. Inget som väcker mitt intresse överhuvudtaget. Visserligen skulle jag få filmen gratis, men de kunde ju åtminstone erbjudit något av värde. Bara för att det är gratis kunde de ju åtminstone ansträngt sig att leta fram en två-tre filmer som skulle haft något slags underhållningsvärde. Lite mer ansträngning nästa gång, tack.

Det finns inget bättre än när man kommer hem efter jobbet, öppnar dörren, och ett paket ligger och väntar på en. Jag älskar att köpa film och tv-serier i nätbutiker. Jepp, jag älskar det. Såpass passionerad är jag att jag kan dra till med detta ord för att beskriva den euforiska känslan som infinner sig. Dock kan det allt som oftast uppstå irritation när man väl sätter i dvd-skivan och ska kolla på det man fått hem.

För snart nog dyker den upp. Ni vet alla vad jag pratar om; reklamen från filmbolaget som vänligt men bestämt upplyser konsumenten att piratkopiering är stöld. Denna härliga lilla snutt som de dessutom lagt till på varenda skiva, om man nu köpt en box av något slag. Jo tack, jag vet att piratkopiering är olagligt. Det är ju därför jag har köpt produkten! Att envisas med att lägga till en reklam för anti-kopieringsreklam på en köpdvd är verkligen rätt väg att gå. Skriv konsumenten på näsan att man inte litar tillräckligt mycket på honom/henne. Denna reklamfilm (som inte går att skippa, men väl att snabbspola förbi) är en av de största anledningarna till att jag skulle få för mig att vilja börja ladda ner olagligt istället. Enbart för att bolagen fortfarande inte har begripit ett dugg. Visst, på en hyrfilm tycker jag det är helt ok att man inkluderar detta (precis som man gjorde på VHS-tiden, för de som nu mot all förmodan minns detta) men inte på köpfilm. Vari ligger syftet? Att göra en konsument uppmärksam på att det finns andra som inte betalar för varan? Eller är det i själva verket riktat till den som laddat ner materialet, så att han ska få så stor ågren att han självmant traskar in på närmaste polisstation och slänger händerna i vädret?

Till filmbolagen: ta bort detta irriterande påfund från köpdvd. Det finns ingen som helst anledning att försöka rida på stora hästar. De som vill betala för något kommer att fortsätta med det, och de som inte vill kommer fortsätta snylta gratis. Ni har ju börjat motverka piratkopieringen på ett utmärkt sätt, det syns ju tydligt ifrån hollywood som kommit på en bra formula för att minska piratkopieringen. Fortsätt bara sänka kvalitén på produktionen så kan ni nog på sikt minska piratkopieringen. Keep up the good work!

Det är bara David Fincher som kan göra en över två och en halv timmar lång dialogdriven film, om jakten efter en yrkesmördare där slutet redan är känt och få den att bli en av årets bästa filmer. Zodiac är den tredje filmen från Fincher som letar sig in på en topplista över mina favoritfilmer (de övriga två är Se7en och Fight Club). På rak arm kan jag inte komma på någon annan regissör som får in 3 filmer på samma lista (Kubrick kommer nära, med två). Zodiac kretsar kring utredningen av den rad mord som ägde rum under 70-talet och där en anonym person gäckade polisen genom att skicka in kryptiska brev till tidningarna. Seriemördaren åkte aldrig fast.

Filmen, som följer Robert Graysmiths maniska försök att finna mördaren, borde egentligen inte fungera. Den bygger på en sann historia (aldrig en bra idé), den är på tok för lång (men känns ändå för kort). Till och med själva uppbyggnaden av filmen frångår den klassiska uppbyggnaden som man tror sig behöva för att få till en medryckande historia. Den har egentligen allt emot sig. Detta gör filmen än mer intressant då den faktiskt fungerar så väl att man inte ens sitter och skruvar på sig överhuvudtaget medan man tittar på filmen. Jag har fått träsmak i baken av filmer som har en bråkdel av Zodiacs spellängd, så jag vet inte riktigt hur Fincher har lyckats. Men lyckats har han. Så välspelad och regisserad är filmen att direkt när filmen var slut hade jag lika gärna kunnat sätta på filmen från början igen, lika fascinerad av den en andra gång.

Zodiac är ett mästerverk. Se den. Speciellt om du, som jag, förlorat hoppet om Hollywoods kreativitet.