Blev ikväll medlem på Lovefilm. Visst, jag är bakåtsträvare och konservativ, men jag känner en viss skepsism för nedladdning generellt. Jag vill veta vad jag får annars får det vara. Så, därför tecknade jag medlemskap hos Lovefilm. Eftersom jag nästan helt slutat köpa filmer till förmån för tv-serier så tyckte jag detta var ett vettigt alternativ för att inte helt tappa bort mig i den cineastiska nutidsorienteringen. 2 filmer hemma samtidigt, så många filmer vi orkar med på en månad och en fast summa att betala. Det är dessutom smidigt eftersom man sköter allt via internet. Sidan är okej, även om jag gärna sett att den kunde varit mer dynamisk och att man som användare då kunnat anpassa den mer till sina egna behov. De har dock många jäkla titlar, så det lär ju ta ett tag innan man tröttnar. Den enda nackdelen som jag ser det är om man en kväll absolut vill se en viss film. Fast då finns ju fortfarande (än så länge) den lokala videobutiken kvar.

Eftersom jag inte (längre) lider av den kroniska sjukdomen att blogga eller följa allt på nätet så missar jag rätt mycket. Tydligen har nu Neil Gaimans barnbok Coraline blivit film. Detta känns extra kul eftersom min c-uppsats i engelska avhandlade detta verk. Efter de båda suveräna versionerna av Stardust och Mirrormask så har storfavoriten Neil Gaiman lyckats där många författare misslyckats; att överföra sin litterära värld till filmens medium. Filmen Coraline verkar (att döma av det lilla man såg av teasern)  bevara känslan från boken rätt väl.  Detta är verkligen en riktigt bra barnbok, konstigt vore det väl annars med tanke på att Gaiman skrivit den. Så läs den. Se sedan filmen. Rätt ordning ska det vara.

Vi har dragit oss i flera månader för att se Tristan och Isolde. Helt enkelt för att vi trodde det skulle vara en B-film (b som i dålig, ej i relation till budget alltså). Samtidigt ville vi ändå se den eftersom a) Anna är riktigt svag för romantiska filmer och b) jag är lika svag för kostymdrama. Nu visar det sig att vi gått och dragit ut på det helt i onödan. För detta var faktiskt ett rätt så bra kostymdrama utan större skavanker. De båda titelrollerna gestaltas väl och skådespelarna gör sina roller med trovärdighet. Till och med längden kändes helt rätt; tillräckligt lång för att ge karaktärerna svängrum samtidigt som den inte var för lång, med en massa onödig utfyllnad. För även om historien i sig är stark så är det ingen garanti för att inte filmskaparna ska sjabbla bort  ett säkert kort (något man tyvärr ser exempel på alltför ofta). Så inte i Tristan + Isolde, som härmed rekommenderas för den som är ute efter en bra matinéfilm.

Neil Gaiman tillhör mina favoriter i historieberättandets konst. När jag nu fått tillfälle att se filmatiseringen av Stardust så var naturligtvis förväntningarna rätt höga. Och de infriades. Totalt. För detta är en riktigt klassisk fantasyfilm som har allt man kan önska av genren. Förutom en riktigt vacker historia så har filmen en väl utvald skådespelarensemble och cgi-effekter som känns rätt helgjutna inom denna genre (fantasin är ju redan ett grundkrav för att en fantasyfilm ska fungera, vilket gör att dataeffekter inte känns som ett så stort hopp som de normalt gör i andra typer av filmer). Stardust känns redan första gången man ser den som att den kommer att bli en yngre generations nostalgiska återblick om tjugo år, såsom den Oändliga historien, eller Willow är för min generation. Neil Gaiman & co har lyckats med konststycket att skapa en blivande klassiker.

[SPOILERVARNING: FORTSATT LÄSNING SKER PÅ EGEN RISK] I Will Smiths senaste, I Am Legend, döljer sig en riktigt bra film. Tyvärr försinner denna så fort mörkret kommer, bokstavligt talat. På dagen är Smiths karaktär ensam människa kvar i New York, där han jagar villebråd bland övergivna bilar. På natten kommer resten av “mänskligheten” ut. Då infinner sig genast ett stort frågetecken; varför i helvete beslöt filmskaparna att de zombieliknande människorna skulle vara helt cgi-animerade!? Det som byggts upp till en effektiv, skrämmande atmosfär blir som bortblåst när faran är så här dåligt skapad. Dessutom, kunde de inte komma på något mer logiskt skäl till att zombierna inte kunde vistas ute under dagen än att de antar några vampyrliknande egenskaper? Något så enkelt som extrem ljuskänslighet hade ju varit en betydligt mer övertygande anledning.

CGI-animering. Jäkla idiotier. Vad är det för fel på sminkade statister? Det funkade alldeles utmärkt för Danny Boyles version 28 Dagar Senare. Så varför cgi-animeringarna? Det får en mycket lyckad skräckfilm att…förlora hela skräckmomentet. I Am Legend är i övrigt en mycket lyckad film, där den psykologiska aspekten (vad händer med en människa som helt plötsligt finner sig helt ensam på jorden) får förvånansvärt stort utrymme för att vara en megamiljondollarsfilm från hollywood och Will Smith är riktigt bra i huvudrollen. Men de usla datazombierna förstör totalt filmen. Försöker man bortse från detta, eller ännu hellre; hade filmskaparna använt statister skulle denna film varit riktigt lovande. Så rara, söta, snälla Hollywood, sluta använda cgi av ren jäkla lathet!

Filmkrönikan ska tydligen läggas ner efter denna säsongen. Själv har jag inte följt det sedan Orvar höll i det, och även då haltade upplägget rätt mycket. Problemet är ju att recensionerna, som är huvuddelen i programmet, är det minst intressanta att ta del av. Tema, djupdykningar och bevakning av filmtrender finns det inte tid till i nuvarande programupplägget, medan det ju är precis detta som man vill ta del av när man ser ett program om film. Musikbyrån är ju stundtals riktigt lysande, trots att de inte ägnar programmet åt att recensera plattor. Varför har inte filmkrönikan liknande upplägg, när detta koncept bevisligen funkar? Att se någon sitta och recensera en kommande film på svenska biografer förlorar ju allt värde då man som filmintresserad redan har läst om denna film flera månader tidigare på nätet eller i utländska filmtidningar. Ta lärdom av era andra kulturprogram, SVT, och gör om filmkrönikan från grunden. Förläng tiden till en timme, skippa recensionerna (och recensenterna) och gör ett vettigt program om film. Gör skäl för namnet public service för en gångs skull!

Ibland är det ingen hejd på dåliga idéer från Hollywood. De ger sig inte när de väl har fått vittring på möjliga inkomster och ställer sig således aldrig frågan huruvida man bör göra något enbart för pengar. För profit räknas. Kvalitet räknas enbart om det kan omvandlas som säljargument för att öka profiten.

Läste i Empire (#224) om hur producenten till en fjärde terminatorfilm slänger sig med påståendet; “this is the story everybody’s been waiting for“. Nej, det är det inte. Alla har inte hållit tummarna för att drömfabriken ska krysta ur sig ytterligare en story om mördarroboten från framtiden. Den story som alla väntade på har redan gjorts. 1984 kom The Terminator. Mycket mer än den filmen behövs inte, vilket blir desto tydligare när varje försök till uppföljare enbart blivit sämre än originalet.

Jag vet inte vad jag ska säga. Heath Ledger är död. När jag slog mig ner med tidningen vid frukostbordet på jobbet så blev jag först förvånad och sedan, givetvis, sorgsen. Sedan fick jag tillbringa 5 minuter med att försöka förklara för mina äldre kollegor vem han var. De hade med andra ord inte samma reaktion som jag på nyheten. Ledger var en kompetent skådespelare som alltid var sevärd även när inte filmen var det. Dessutom hade han en intressant framtid, med tanke på hans filmval med såväl Brokeback Mountain som kommande The Dark Knight på sin resumé. Var hade hans yrke tagit honom om 15-20 år? Jag är säker på att det hade varit en utveckling som jag med glädje hade följt. Nu får jag istället glädjas åt de filmer han gjort. Med sina blott 28 år har han ändå lyckats sätta sitt avtryck i filmhistorien, på ett sätt som är få förunnat.

Nathan Fillion. Det enda skälet till att jag blev intresserad av filmen Slither. I en sömnig småstad tas invånaren Grant Grant  (lysande namn för övrigt) över av en utomjordisk parasit och snart förvandlas stans invånare till zombieliknande värdar för parasiten. Bill Pardy (Nathan Fillion) leder en liten grupp som försöker stå emot invasionen.

Detta är en klassisk historia där inte mycket är nytt. Dock bärs filmen upp av charm, värme och humor som räcker en lång väg för att hindra filmen från att bli en i mängden. Dessutom är Nathan Fillion med, vilket givetvis borgar för att filmen ska bli sevärd. Bra skådisar i övriga roller (Grant Grant spelas av Michael Rooker, på en gång patetisk, sorglig och skrämmande) och en hög gore-faktor gör att filmen blir en riktigt underhållande b-rulle. Rekommenderas.

Har det senaste året tappat lite koll på den asiatiska filmmarknaden. Dock fick jag upp ögonen för en ny japansk rulle, via Bloggywood, som verkar vara intressant. Machine Girl (trailer) verkar ha det mesta; en japansk skolflicka givetvis, ninjor samt litervis med blod. Ja just det, dessutom armproteser i form av motorsågar, kulsprutor och andra innovativa lösningar, som sig bör när man är en hämndlysten japansk skolflicka. Släng dig i väggen, Rose McGowan.