Jag önskar att mentaliteten att inte tillverka saker för att stå emot tidens tand snart ska vara förbi till förmån för äkta hantverk. Ju nyare saken är, desto känsligare och ömtåligare verkar det vara. Vårt soffbord till exempel, en (visserligen helt ologisk) rivstart gjord av Leary sittandes på bordet och revorna har förstört bordet för alltid. Hade detta varit gjort i riktig trä så hade det inte varit några problem. Att slipa om ett bord är möjligt i sådana fall - även om jag faktiskt tycker att skador på “riktiga” bord är charmigt. Det är dock inte charmigt på vårt bord, där träfinishen är ruggigt tunn och där något som ser ut som hoppressad papp döljer sig under. Träfanér kallas det. Jag har ett annat ord för det. Tro mig.

Samma sak med teknikprylar. Ju mer högteknologiska, desto känsligare verkar de bli. Jag kommer ihåg min första DVD-spelare. Oavsett hur repiga hyr-skivorna var så gick det (nästan) alltid att spela dem. Min nya spelare - där bilden visserligen är bättre, det medger jag - gillar dock inte sådana repor. Eller tumavtryck. Eller något annat som på något sätt kommit i kontakt med skivans yta. Flertalet gånger hackar skivan på grund av mikroskopiska små repor. Min gamla spelare skulle hånskrattat åt denna klena nykomling. Jag med. Om jag bara inte hade bytt ut den gamla mot den nya. Jag vill inte ens tänka hur känsliga de nya spelarna är (min “nya” har ändå några år på nacken).

Ge mig tillbaka hantverksmässigheten. Ge mig möbler som håller. Det är dags att skrota denna slit och släng-mentalitet. Börja tillverka bord som väger 100 kilo och aldrig går att flytta (jag har sett dem, jag vet att de gjordes en gång i tiden).  Ge mig möbler som fnyser åt en liten katts små krumbukter och som ser framtiden an med ett lugn som enbart kommer av vetskapen att man kommer att överleva 3:e världskriget.