Ansökte precis om lånelöfte på Ikanobankens sida. Inte för att vi ska köpa lägenhet, utan enbart av nyfikenhet för att se vad vi är värda. Tydligen en hel del visar det sig, till och med mer än jag antog eftersom jag gjorde ett fel i ansökningsformuläret. Där man skulle ange hyra så skrev jag in vad vi har i hyra nu, och alltså inte vad den tänkta lägenheten skulle ha i månadsavgift. Dessutom kryddade jag lånet, med ett antal hundratusen mer än prisklassen vi kollat på. Så med vår sammanlagda inkomst så är Anna och jag goda för ett lån på 1 800 000 kronor där bostadsrätten har en månadshyra på strax över 5 000 kronor. Inte för att vi någonsin skulle vilja låna så mycket. Man måste ju liksom ha något kvar att leva på också. Malmö har ockerpriser, men vad ska man göra om det är här man vill bo?

Ytliga konversationer är trevligt och användbart. Speciellt när man inte känner en människa, och aldrig har för avsikt att känna honom/henne, så är det rasande trevligt att hålla diskussionen på en lättsam nivå med friskt utbyte av plattityder. Frisörer har denna egenskapen. Var gång man går och blir klippt - av samma frisör dessutom  -  så blir det alltid samma meningslösa utbyte av vädret,  bostadssituationen i malmö och annat som inte är personligt för fem öre. Det bästa är att jag vet att om lite över en månad så gör vi om samma procedur, för tills dess har han säkert hunnit glömma allt vi sade idag.

Ibland är det kul att räkna på vår gemensamma inkomst, ibland inte. Det beror hur och på vad man räknar. Om vi enbart jämför hur mycket pengar vi båda har ut netto tillsammans, jämfört med när vi var studenter, så är det riktigt rolig räkning. Om vi istället räknar på våra räkningar var månad så är det mindre kul. Tillsammans uppgår nämligen våra räkningar till ganska exakt lika mycket pengar som Anna får ut netto. Det är inte lika roligt. Tur för Anna att vi delar på räkningarna, för annars skulle det kännas rätt meningslöst att överhuvudtaget gå till jobbet. Att räkna brutto är ännu roligare. Tills dess att man börjar räkna på hur mycket pappa staten tar var månad. Då börjar man ifrågasätta den förda politiken och helt plötsligt är man helt jäkla mörkblå och skriker ut sin avsky mot fogden och de löjligt höga skatterna i vårat avlånga land. Vilket brukar lugna sig då man återigen vänder på det och börjar räkna på det man faktiskt kan köpa, när väl räkningar och allt annat trist är betalt. Då ser livet ljust ut igen. Kanske skulle man helt enkelt sluta räkna på sin inkomst på olika sätt och sålunda undvika dessa humörsvängningar som beror på något som man helt enkelt inte kan påverka som vanlig dödlig arbetare?

Starkare än tvåan, men inte lika vass som ettan. Klippningen, som visserligen är tajt, saknar trots allt det där lilla extra som fick första filmen av Soderbergh att stå ut. Dessutom är, förståeligt nog när det är dags för en trea, storyn något svagare. Här finns ljusglimtar som står ut - tänker närmast på brödernas uppvigling av arbetarna till storstrejk, trots att de egentligen är satta att se till att operationen ska flyta smidigt utan just dessa avbrott. Andra karaktärer får på tok för lite att göra, vilket gör att de egentligen är onödiga. Men eftersom den heter Ocean’s Thirteen så antar jag att de måste fylla ut antalet trots att de inte är direkt minnesvärda. En solid trea som uppfyller lågt satta förväntningar.

Pajkastning är stundtals rätt underhållande. Det senaste exemplet i raden är när media och bloggskrivare rasar mot varandra, för att använda ett populärt ord ur medias vokabulär. DN har skrivit om hur politiska bloggar floppar, för att de inte utövar inflytande över rikspolitiken. Detta upprör givetvis de bloggare som känner sig träffade. Och så kommer en skrivchock från detta hållet, för att använda ett annat populärt modeord - lika idiotiskt som det första. När man, som jag, står vid sidlinjen och betraktar spektaklet känns det hela mest patetiskt. Varför bryr sig den ena sidan om vad den andra tycker? Det bästa är att jag på någon blogg såg uttrycket “gammelmedia” användas för att beskriva det traditionella mediesverige (måste komma ihåg detta ord, för det är rätt passande). Hela historien är rasande kul och chockerande roligt. Trams på hög nivå i sandlådan Sverige.

Skrev för ett tag sedan om serien Friday Night Lights, när jag precis börjat se tv-serien. Så nu tänkte jag skriva om serien efter att ha sett klart på första säsongen. Jag kan inte säga att det är den bästa tv-serie jag sett, enbart på grund av att det just nu råder högkonjunktur i förstklassiga tv-serier, men den är definitivt helt otroligt suveränt bra - utan att för den skull jämföra den med någon annan serie. Med starka karaktärer, bra manus och en skådespelarensemble som känns fullkomligt naturlig och rätt utvald i varje roll - ner till den minsta biroll - blir summan av delarna att detta är en riktigt, riktigt stark serie som känns så naturlig att man nästan glömmer bort att det inte är “på riktigt”.

Den enda egentliga invändningen jag har emot serien är att kameramannen emellanåt - och speciellt i första halvan av säsongen - lider av epilepsianfall. Det är handhållet, skakigt och med ett friskt användande av zoomen som ytterligare förstärker handskakningarna blir det emellanåt alltför påträngande och man tas stundtals nästan ur serien enbart på grund av kameraföringen. Skumt. Detta skärper dock till sig halvvägs igenom, och materialet och framförandet är av en sådan klass att man nästan kan ha överseende med detta. Nästan.

Förutom denna anmärkning är Friday Night Lights en utmärkt serie och jag kommer att få svår abstinens tills dess att andra säsongen släpps på DVD (nej, nedladdning är fortfarande inte för mig), för denna serien håller toppklass.