Ibland är det kul att räkna på vår gemensamma inkomst, ibland inte. Det beror hur och på vad man räknar. Om vi enbart jämför hur mycket pengar vi båda har ut netto tillsammans, jämfört med när vi var studenter, så är det riktigt rolig räkning. Om vi istället räknar på våra räkningar var månad så är det mindre kul. Tillsammans uppgår nämligen våra räkningar till ganska exakt lika mycket pengar som Anna får ut netto. Det är inte lika roligt. Tur för Anna att vi delar på räkningarna, för annars skulle det kännas rätt meningslöst att överhuvudtaget gå till jobbet. Att räkna brutto är ännu roligare. Tills dess att man börjar räkna på hur mycket pappa staten tar var månad. Då börjar man ifrågasätta den förda politiken och helt plötsligt är man helt jäkla mörkblå och skriker ut sin avsky mot fogden och de löjligt höga skatterna i vårat avlånga land. Vilket brukar lugna sig då man återigen vänder på det och börjar räkna på det man faktiskt kan köpa, när väl räkningar och allt annat trist är betalt. Då ser livet ljust ut igen. Kanske skulle man helt enkelt sluta räkna på sin inkomst på olika sätt och sålunda undvika dessa humörsvängningar som beror på något som man helt enkelt inte kan påverka som vanlig dödlig arbetare?