Danny Boyle gjorde stort intryck på mig när jag såg Trainspotting första gången. Eller, kanske inte just Boyle själv, men hans film. Likaså var 28 Days Later… en riktigt bra filmupplevelse. När sedan filmtidningarna skriver upp hans senaste film Sunshine var naturligtvis förväntningarna högt uppskruvade. Tyvärr infriades de inte.

Handlingen är enkel; ett gäng ska åka till solen och spränga en bomb för att väcka liv i den döende stjärnan. Det börjar dessutom fint, med psykologisk stress och en klaustrofobisk känsla inför vad som närmast är ett kamikaze-uppdrag (även om det finns en teoretisk chans att de ska lyckas överleva uppdraget). Sedan avviker filmen från detta två tredjedelar in i handlingen, när besättningen stöter på det första uppdragets rymdskepp. Då känns det som att filmbolaget (eller någon annan med en riktigt dålig idé) tar över handlingen och styr den mot Crapville. Möjligen var detta manusförfattarens, eller Boyles ursprungliga idé, men resultatet blir att filmens logiska fortsättning byts ut mot Hollywoods standardform 1A.

Det är synd att man inte fortsatte utforska de psykiska påfrestningar som resan utgör, eftersom åtminstone jag fann det betydligt mer intressant än hur resten av filmen utvecklade sig. Man får nästan känslan av att luften gick ur projektet och ingen orkade göra klart filmen som det var tänkt och att man därav slängde in en schablonmässig tredje som har väldigt lite med inledningen av filmen att göra. Danny Boyle kan bättre än såhär. Jag hoppas att nästa film infriar mina förväntningar, för Sunshine gjorde det inte.