Det är inte ofta jag är sjuk, men när jag väl är det så blir jag ynklig och svagare än en femåring. Fick därför möjligheten, och äran, att igår se ett avsnitt av Dawson’s Creek. Denna underbara tonårsserie som tog mig med storm när…nej, jag skämtar. Har aldrig följt serien eftersom den pretentiösa nivån ligger på osmaklighetens gräns (vilket spränger logikens gränser då jag troget följde Beverly Hills istället). Fast serien kanske inte är så verklighetsfrämmande trots allt. Var man inte själv så meningssökande och högtravande när man själv var 15-16? Vill minnas att jag och den lilla klick människor som jag umgicks med själva var lika irriterande som karaktärerna i serien. Eller? Satt inte även vi långa stunder och funderade över livet och hur vi skulle förändra världen och göra en meningsfull insats.

Jag är 28. Inte fan har jag ändrat någonting. Jag lever ett bra liv, med min fru. Trots att vi var dag går till jobbet och längtar efter helgen. När fredagen äntligen kommer så är vi så trötta att vi oftast inte orkar med någonting annat än på sin höjd att hyra en film. Lördagen blir alltså den enda, helt fria dagen i veckan eftersom vi oftast på söndagar måste städa och laga mat och fixa med bestyren inför ännu en arbetsvecka. Hamsterhjulet snurrar liksom på. Här kommer den oväntade slutklämmen som alla väntat på; jag är nöjd, lycklig och fullständigt tillfreds med denna tillvaro. Fast gå och säg det till min 16-åriga motsvarighet och gapskrattet lär inte ha väntat på sig.